Smalfilm – en bred filmform

Många som är födda på 1960- eller 70-talet minns nog Super 8 filmer från sin uppväxt. Men för de som är födda senare är det ett okänt begrepp. Filmformatet, Super 8 mm, lanserades av Kodak 1965 som en förbättring av det tidigare systemet Standard 8. Fujifilm introducerade strax därefter ett eget format, Singel 8, som hade samma format och likadana perforeringshål som konkurrentens produkt. Singel 8 var dock tunnare än Super 8. Samma projektorer kunde användas för att visa båda filmtyperna, men det krävdes olika kameror. Eftersom Singel-filmen var tunnare släppte den igenom mer ljus, och det rymdes 180 meter Singel 8 på en rulle avsedd för 120 meter Super 8.
Filmen levererades i en kassett vilket gjorde det lätt att ladda kameran. 1973 lanserades en version med magnetiskt ljud. En Super 8-kassett innehöll 15 meter film, vilket räckte till 3 minuter och 20 sekunders filmande, med 18 bilder per sekund, vilket var det vanligaste bland privatpersoner. Det gick även att filma med 24 bilder i sekunden, inspelningens speltid blev då 2 minuter och 30 sekunder.

Entusiasterna

Precis som vanligt, filmbaserat fotografi har Super 8 nästan ersatts helt av digitala kameror. Det finns dock entusiaster som fortfarande använder sig av filmformatet. En andledning tilld etta är att man vill lära sig att filma med riktig film för att sedan gå över till 35 mm, vilket fortfarande är standard i filmbranschen. En annan anledning kan vara att man vill använda sig av de effekter som en 8 mm-kamera ger, och som är svåra att uppnå på annat sätt. Idag har tillverkningen av kameror och projektorer upphört, men film till kamerorna tillverkas fortfarande. Tillverkningen av ljudfilm upphörde dock 1997. Det är inte ovanligt att t.ew. en musikvideo filmas på 8 mm-film och sedan överförs till dvd eller ett annat digitalt medium för att redigeras ytterligare i datorn.